Ätstört

Jag är bra som jag är, jag har en fin familj och många fina vänner. Jag tror att jag har en bra personlighet annars skulle jag aldrig ha så fina vänner. Rösten jag har inom mig som säger att jag inte duger har fel.

Jag är inte perfekt men jag är den jag är. Jag kan aldrig göra så att alla människor tycker om mig för det finns alltid någon som hittar fel på mig därför är det viktigast att jag själv är lycklig. Och perfektion finns inte.

Insidan räknas, för vem skulle älska mig för bara mitt utseende ? Hur långt skulle jag egentligen komma om jag inte tror på mig själv, älska mig själv och acceptera mig själv ? Jag vill inte längre sträva efter något som gör mig olycklig. Jag vill inte ha en deal med djävulen längre. Tänker inte leva under sjukdomens makt, jag är stark. Stark nog att klara mig igenom det här.

Visst har jag svårt att skilja på om det är jag som tycker eller sjukdomen eftersom den har jävligt bra grepp om mig men innerst inne vet jag ändå att det jag ser är fel. Vill inte leva under sjukdomens makt för jag vet att jag aldrig kommer bli lycklig. Det jag ser i spegeln är något jag inbillar mig själv, att jag är större än alla andra. 

Men även om jag skulle vara det, skulle det spela någon roll då ? En fråga jag ständigt ställer till mig själv. För det spelar väl fan ingen roll ? Jag är väl inte mindre älskad ? Eller är jag ? För det tror jag i alla fall inte.

Känslor ska inte äta upp mig, en känsla är en känsla och inte verklighet. Känner gör man men sanning är en helt annan sak. 

Jag är duger precis som jag är. Jag är vacker. 


We spend too much time wondering why we're not good enough.